Motionsguidens logo

onsdag, oktober 26, 2005

Kliniska populationer och motion

Det finns många hälsofördelar med att motionera. Motion kan därför också användas som ett komplement till medicinsk behandling vid rehabilitering av diverse sjukdomsdiagnoser. För att kliniska populationer ska få uppleva de positiva effekterna av motionering krävs det att de kontinuerligt deltar i aktiviteter så länge som möjligt. Av denna anledning är det viktigt att förstå vilka psykologiska faktorer som kan hindra patienter från att fullfölja ett träningsprogram.

När det gäller COPD-populationer (Chronic Obstructive Pulmonary Disorders), det vill säga patienter som lider av olika typer av andningssvårigheter (t ex. astma), har det visat sig att kognitiva metoder fungerat väldigt bra för att uppnå högre träningsnärvaro. Enkla tekniker som målsättning har visat sig vara väldigt framgångsrika. För vissa astmatiker kan det uppstå en viss problematik med motionering. Å ena sidan kan effekten av den vara förbättrad andning och övrig funktion, men den kan också vara en initiering av en astmaattack. Dessa patienter bör inte utsätta sig extremt konditionskrävande aktiviteter och lära sig att det fortfarande är bra för dem att träna. De kan också behöva råd i hur de ska använda sin medicinering i samband med träning, vilket oftast behövs).

Cirka 20 procent av alla patienter med hjärtproblematik uppvisade depressionssymptom fyra till sex veckor efter en hjärthändelse. Motion kan i detta fall reducera symptomen och öka livskvalitén. Problemet med denna population är att det har varit svårt att få patienterna att fullfölja sina träningsprogram. Quaglietti och Froelicher (1994, se referens) föreslog följande åtgärder för att fler patienter ska genomföra träningsprogrammen:

…reduce the waiting time, provide expert supervision, tailor the exercise to avoid physical discomfort and frustration, use variable activities including games, incorporate social event, recall absent patients, involve the patient’s family or spouse in the program, and involve the patient in monitoring his or her progress (s. 599).

Cancerpatienter har ett behov av psykologiska interventioner i samband med rehabiliteringen. Vidare anses motion inte ha en direkt påverkan på själva sjukdomen i sig. Mer forskning kring motion och cancerpatienter behövs dock för att bättre förstå vilka psykologiska barriärer cancerpatienter kan tänkas ha. Att tänka på vid arbete med denna population är hur patienten mentalt hanterar den intensiva cancerbehandlingen och konsekvenserna av behandlingen (exempelvis förlust av hår).

Motion har inte heller någon direkt effekt på själva sjukdomen när det rör sig om patienter med diagnosen Human Immunodefieciency Virus (Hiv). Vissa studier har visat att träning i samband med rehabiliteringen kan förbättra immunsystemet. Träningens största betydelse ligger dock i de psykologiska effekterna. Studier har visat att träning kan förbättra Hiv-patienternas mentala förmåga att hantera sjukdomen, öka bilden av välmående och öka livskvalitén.

Träning har visat sig ge många positiva effekter för patienter som lider av olika psykologiska sjukdomar, som till exempel depression och schizofreni. Deprimerade patienter uppges väldigt ofta inte vilja ta medicin och då kan motion vara ett alternativ. Motion är dessutom både kostnadseffektivt och har få sideffekter. Utmaningen med denna population är motivation till att fullfölja ett träningsprogram. Återigen kan en effektiv målsättning öka motivationen.


Sammanfattning
Med hjälp av korta motionsprogram (4-12 veckor) under kontrollerade förhållanden kan man uppnå successiva resultat med kliniska populationer. Populationer i drogrehabilitering eller med HIV kan behöva extra stöd även under kortare träningsprogram. Längre program (1-4 år) är dåligt dokumenterade. Studier inom populationer med hjärtsjukdomar har visat att cirka hälften slutar att motionera efter fyra år. Hembaserade program med lätta aktiviteter som promenader har visat sig vara framgångsrika. De främsta kända orsakerna till varför folk hoppar av sina program har med själva programmet att göra och med individens omständigheter. Kliniska populationer verkar ha samma motiv som icke-kliniska populationer till att inte motionera, exempelvis tid. Det finns dock andra faktorer inblandade vid vissa kliniska populationer. Patienter med osteoporosis (benskörhet) kan exempelvis vara rädda för att förvärra sin situation. Förbättrad hälsa anges som den största motivationsfaktorn hos de flesta patienter. Kognitiva beteendestrategier har använts framgångsrikt och bör därför uppmuntras till att användas hos alla kliniska populationer.

Slutligen vill jag avsluta med att kommentera de olika argumenten som oftast anges för att aktivera kliniska populationer. Dessa argument handlar oftast inte om själva aktiviteten i sig utan alltid om effekten av den. Jag ska exemplifiera mitt resonemang; ”träning stärker dig både fysiskt och mentalt”. Det är inget fel på argumenten i sig men det läggs lite eller ingen fokus på att aktiviteten i sig kan vara av värde. Det finns många aktiva idrottsutövare som engagerar sig därför att de upplever själva aktiviteten som en upplevelse, någonting roligt och underhållande. Jag säger inte att detta argumentet är bättre än det andra, men jag tror att man missar något om man endast koncentrerar sig på att träning endast är något man utför för att förbättra kroppens funktioner.

Referens: Adherence Issues in Sport & Exercise by Stephen Bull (editor).

Etiketter: ,



1 Kommentarer:

Anonymous Anonym sa...

Häjj häjj. Låtter bra.

26 oktober, 2005 17:22

 

Skriv en kommentar

Länka till detta inlägg:

Skapa en länk

<< Hem



Web Bloggen





Bloggtoppen.se blog search directory BlogRankers.com Hälsa bloggar Check Page Ranking

 © 2007 Motionsguiden.se